Det å holde Retrettens Relasjonskurs for innsatte med fengselsdommer – noen har kort og andre lang tid  igjen – berører meg på en måte som jeg ikke hadde regnet med. De viser meg et mot jeg er mektig imponert over og tillit jeg blir svært ydmyk av og få oppleve. Den eneste informasjonen de fikk var at de skulle få se nærmere på sine egene forsvarsmekanismer og at det var disse som ofte spente beina under dem. Og sist, men ikke minst at denne uka blir kaldt “Helvetesuka” på folkemunne. Men det skremte dem ikke – de ville lære mer om seg selv og hvordan de skulle kunne ta bedre valg.

Vi i Retretten har ingen konfronterende metode, vi skal ikke knekke noens benektelse, men vi viser igjennom faglig kunnskap og egenerfaring  hvordan ting henger sammen. Det som får en skjev start  utvikler seg på en måte som vil være destruktivt, men viktigst er det å gi HÅPET om at skjevheter kan rettes opp. Det er mye smerte som får ventilere på få timer. Hjerte mitt både blør og gråter med dem. Samtidig så må jeg  huske på: Intet nytt liv kommer til  uten smerte. Jeg kan ikke handle på min egen smerte – den jeg får når jeg ser dem lider. Jeg må tåle og se deres smerte slik at det nye livet skal kunne fødes. Gråten de gråter er rensende og den nærer det nye. Gråt kan ha mange uttrykksformer – det er ikke slik at den bare komme med tårer. Det er også viktig for meg å huske.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.